Symposium 2009
Sipoon puolesta - För Sibbo - 25.09.2009 9:24
Bambi Nyberg
STAMFASTIGHETSPRINCIPEN I BYGGANDE I BYAR
Vad är stamfastighetsprincipen?
Wallgren-Suvanto
Jämlik behandling av markägare är en av de centrala principerna i fråga om markanvändning och vid byggande. I praktiken har denna princip under de senaste decennierna tillämpas genom den s.k. stamfastighets- eller stomhemmansprincipen. Detta innebär att man för det specifika område, som byggnadsprojektet riktar sig till utformar ett visst tankemässigt planerinsgområde, en ändamålsenlig helhet i enlighet med det som avses i 74.2 § i markanvändnings- och bygglagen. Samtidigt undersöks hur fastighetsindelningen har utformats vid tidpunkten för ikraftträdandet av byggnadslagen i slutet av 1950-talet. Inom ramen för denna 30-40 år gamla fastighetsindelning överväger man hur många byggplatser varje fastighet skulle få. Byggplatser som har byggts vid strandplatser efter ovan nämnda tidpunkter, återförs tankemässigt till den stamfastighet som de har formats ur. På detta sätt utreds huruvida stamfastighetens byggplatser redan har använts eller om byggplatser ännu återstår. Om stamfastighetens samtliga byggplatser ansetts vara använda har byggnads- och undantagstillstånd förkastats emedan beviljande av tillstånd skulle kränka den jämlika behandlingen av områdets markägare. Detta baserar sig på uppfattningen att en markägare som inte har använt sin byggnadsmöjlighet skulle bli förhindrad att bebygga sina egna strandområden.Stamfastighetsprincipen har tillämpats speciellt i fråga om strandbyggande och strandplaner. Speciellt har dess betydelse betonats i strandbyggandets regleringssystem, i vilket en väsentlig faktor har varit strandägarens rätt att använda sin fastighet för byggande. Till exempel hänför sig alla de i rättslitteraturen beskrivna exemplen om användningen av stamfastighetsprincipen endast till strandbyggande. Något hinder för tillämpning av principen på annan planläggning föreligger inte i sig, och den har också i viss mån använts i generalplanerEfter stiftandet av markanvändnings- och bygglagen har det i viss mån varit oklart, huruvida stomhemman eller stamfastigheter fortfarande skall tillämpas. I markanvändnings- och bygglagen finns inga uttryckliga bestämmelser och inte heller kravet på jämlik behandling av markägare förekommer direkt i lagen. I regeringens proposition RP 101/1998 rd konstateras följande:”Den första förutsättningen för avvikelse är faktorer som härrör från planläggningsmässiga och mera allmänna omständigheter Avvikelse får alltså inte leda till skada för planering, planens genomförande eller övrig organisering av användningen av området. Sådan skada utvärderas in casu, men praxis enligt bygglagen reglerar tolkningen av bestämmelsen. Till planeringsförutsättningarna hör ett avgörande som kan liknas vid bedömning av ändamålsenlighet, men i huvudsak omfattas den av den rättsliga prövningen.”Bedömningen bör alltså basera sig på det enskilda fallet, trots att praxis enligt bygglagen fortsättningsvis bör styra tolkningen. Således förordar regeringens proposition inte entydigt en tolkning enligt vilken beräknad ojämlik behandling av markägare (ifall tillstånd beviljas) genom tillämpning av stomhemmans- eller stamfastighetsprincipen kategoriskt skulle leda till att ifrågavarande förutsättning inte uppfylls. Det som anförs i regeringens proposition syftar snarast till det att situationen bör bedömas i ett större sammanhang med beaktande av övriga speciella omständigheter i det enskilda fallet.HFD har klart tagit ställning för stomhemmans- och stamfastighetsprincipen och anser att principen som sådan kan tillämpas även med stöd av markanvändnings- och bygglagen. Trots att principen är gammal, och markägomständigheterna klart har förändrats på fyrtio år, har stamfastighetsprincipen levt vidare. Övriga förutsättningar att förverkliga planen eller byggandet, speciellt miljömässiga och skyddsrelaterade faktorer, har emellertid fått ökad betydelse.
Stamfastighetsprincipen och planläggning
Genom uppställande av mål för områdesanvändningen främjar man samhällens och livsmiljöers ekologiska, ekonomiska, sociala och kulturella hållbarhet. I de nya riksomfattande målen för områdesanvändningen tas starkt ställning för en kompakt tätortsstruktur och utveckling av befintliga centrum och byar. ”Befint-liga bebyggelsestrukturer utnyttjas och stadsregioner samt tätorter integreras. Livsmiljön förbättras i samband med intergeringen av tätorterna. Bebyggelse-strukturer utvecklas så att tjänster och arbetsplatser finns väl tillgängliga för olika befolkningsgrupper och i mån av möjlighet nära bostadsområden för att skapa möjligast litet behov av personbilar. Trafiksäkerheten samt förutsättning-arna för kollektiv-, fotgängar- och cykeltrafiken förbättras.”Målen för områdesanvändningen genomförs i detalj i planläggningen. På gene-ralplansnivå kan även bestämmas om målens direkta tillämpning som plan som berättigar till byggande på strandområde (MBL 72 §) och på byområde eller annat landsbygdsområde (MBL 137 §). På strandområden möjliggör redan gäl-lande lag (MBL 72 § 1 mom.) att strandgeneralplanen används direkt som en plan som berättigar till bygglov, om så har bestämts i planen för vissa områdes-reserveringars del. Det har i första hand varit fråga om byggande av semester-bostäder eller byggande av egnahemshus i rimlig omfattning, för vilket gene-ralplanen har utgjort en tillräcklig grund inom ramen för antalet byggplatser och den maximala byggrätten.Enligt 137 § i den gällande lagen förutsätter beviljande av bygglov på ett områ-de i behov av detaljplanering att kommunen har ansett att särskilda förutsätt-ningar för byggande föreligger i samband med enskild behovsprövning, s.k. avgörande som gäller planeringsbehov. På området för en generalplan med rättsverkningar är möjligt att avgöra bygglov utan särskilt avgörande som gäller planeringsbehov, om projektet och området uppfyller de rätt stränga special-villkoren i 137 § 3 mom. Dessa villkor är förutom byggandets art (ett bostads-hus med högst 2 bostäder) att behovet av byggande i byn ska vara litet och att det byggande som ansökan gäller kompletterar den existerande bebyggelsen. Till följd av dessa villkor har bestämmelsen haft rätt liten betydelse. Å andra sidan har det förekommit tryck på att använda bestämmelsen även i sådana byar eller på byggplatser som är belägna på det sättet att förutsättningarna enligt lagen inte föreligger. Vissa kommuner har efterlyst klarare säkerhet om att en delgeneralplan räcker som planform för att styra åtminstone småskaligt bostadsbyggande, i första hand uppförandet av egnahemshus, om det inte kan anses nödvändigt att göra upp en detaljplan med tanke på förhållandena i byn.Statsrådet har 22.2.2007 godkänt ett landsbygdspolitiskt specialprogram för åren 2007—2010. I programmet föreslås att bygglovsförfarandet förenklas i byarna och på övriga landsbygdsområden där det inte finns några betydande behov av byggande, genom att utvidga möjligheten att bevilja bygglov direkt med stöd av generalplanen.I förra årsskiftet trädde förändringen av markanvändnings- och bygglagen (MBL) 137 § i kraft, i vilken det föreslås att det i en generalplan med rättsverkningar särskilt kunde bestämmas att bygglov kan beviljas på grund av den på de delområden av planen som nämns i bestämmelsen. Det föreslås att möjligheten begränsas till sådana byar där det inte finns något betydande behov av byggande och användningsändamålet är bostadshus med högst 2 bostäder. Med dessa begränsningar skulle generalplanen inte kunna användas på områden där behovet av byggande är större och inte i tätorternas randområden, som borde detaljplanläggas inom rimlig tid.I dessa sammanhang tas inte direkt ställning till markägarnas jämlika behandling och stamfastighetsprincipen. Generalplanens betydelse som primär verkställningsåtgärd vid bybyggande förstärks dock. Med hänsyn till de riksomfattande målen för områdesanvändningen kan å andra sidan anses att tätt byggande som beaktar infrastruktur, trafik och tjänster är det primära målet även i byar. Markägarnas jämlika behandling är inte den enda och primära principen att följa och den har inte kopplats till följande av stamfastighetsprincipen. Växande byars markägoförhållanden har på många håll förändrats märkbart sedan 1950-talets slut. Tjänar stamfastighetsprincipen längre markägarnas fördel och förverkligandet av MBL:s målsättningar?
Uppsatt av Sanna Suvanto, advokat, LL.
---------------------------------------------------------------
SYMPOSIUM 17.9.2009
Sibbo metropolens kronjuvel
Under vilka förutsättningar kan Sibbo utvecklas utanför detaljplanerade områden?
Mikko Aho & Sirkku Huisko
Diskussionen om hur man skall utveckla byarna begränsas lätt till några få synpunkter. Vi behandlar i detta sammanhang byarna svarande mot seminariets rubrik. Det att en bedömning av de olika synpunkternas inbördes beroende härvid uteblir är till förfång även för andra delar av markanvändningsfrågan. En diskussion som huvudsakligen kretsar kring kritik av andra synpunkter eller rentav förbiser dessa, leder sällan till verkliga lösningar. Sådana uppnås genom att alla synpunkter sammanföres och man diskuterar deras inbördes skärningspunkter, de ställen där tillfredsställande kompromisser kan hittas.
Vilka är då dessa olika synpunkter? Exempelvis klimatförändringen, det utspridda byggandet, tjänsteutbudet, markägarens rätt att dra nytta av sin egendom samt boendets kvalitet.
Synpunkterna springer fram i varierande storleksordning varierande mellan den globala verkligheten i ena ändan och individen i den andra. Kommunen befinner sig som organisation i intervallet och på dens ansvar faller att likvärdigt ta hänsyn till individen som till de målsättningar som av statsmakten förmedlas från världspolitiken. Emedan Finland är en del av världen och Europa har vi förbundit oss till vissa klimatmål som styr vårt handlande på riksplanet. Även program och trender har styrande verkan. Som exempel på sådana kan man se bl.a. Greater Helsinki Vision (GWH), som syftar till att på Helsingfors´ metropolområde styra tillväxten så att den motsvarar de globala trenderna tillämpade på Finland. De riksomfattande målen för markanvändningen (VAT) fastställer på statlig nivå ramarna för markplaneringen. VAT styr markplaneringen mycket strikt och trots att kommunerna har planeringsmonopol, övervakar statsmakten via olika myndigheter de lösningar man tar fram.
I skalans andra ända befinner sig individen, som i Finland har fasta lagstadgade rättigheter. Detta är själfallet grunden för rättsstaten. Individen tänker naturligtvis främst på sig och de sina, vilkas fördel styr handlandet i en viss riktning. Även boendets kvalitet är uttryck för individens synpunkter. Vad envar av oss upplever som god boendemiljö bestäms av våra värderingar, och dem kan man diskutera i det oändliga men inte förändra.
Kommunen befinner sig mellan dessa poler. Å ensa sidan tillämpar man riksomfattande mål och regionala program, men å andra sidan är kommunen invånarnas hem där man försöker skapa trivsel för individen. Utmaningen består i att kommunen inte kan driva en enskilds intresse utan den bör tänka på alla invånares välbefinnande och samtidigt vara en del av hela det finländska samhället.
Sådana lösningar som gäller en liten grupp kommuninvånare men som på sikt leder till växande kostnader för tjänsteproduktionen är för kommunen ohållbara. Kommunen har makt att utveckla byarna, men makten åtföljes av ett stort ansvar att skapa hållbara lösningar, som beaktar målsättningar av väldigt olika storleksordning allt mellan den globala byn och den enskilde bybon.
Hur borde vi alltså utveckla byarna? Skapar vi hem för människor? Eller rikedom för oss själva? Vad, på vilka villkor, med vilka följder och vilka ansvar? Hur har byn uppstått, hur lever man där idag, kan man i framtiden räkna med valfrihet? Kan man minska behovet av transporter? Har primärnäringarna en chans såhär nära en stad? Hur utvecklas distansarbetet, hur den ekologiska tekniken? Var finns arbetsplatserna och hurudana är de? Hur utvecklas våra sociala relationer, sammanhållningen, ägandet? Hur förflyttar vi oss? Hurudan är kommunen i framtiden, vilka är förvaltningsformerna, närdemokratin och tredje sektorn som serviceproducent? Hur definieras metropolområdet? Vilken roll spelar Sibbo där? En ärlig diskussion och en sammanvägning av olika betoningar av dehär viktiga frågorna kommer att visa vägen till de framtida byarna. Utan svar sker ingen utveckling.
---------------------------------------------
Johan Pfeifer: Tankar kring användingen av delgeneralplan i Borgå.
Varför planera ?
Grundtanken i planeringen är att skapa en god bebygd miljö. Man strävar till att ordna förhållandena så att helheten fungerar och är ekonomiskt tillfredsställande beträffande kommunikationer, fritid, teknisk försörjning och service.
Gällande markanvändnings- och byggnadslagen är ett påpekande motiverat: Jämlik behandling av markägarna är endast ett av många andra syften i lagen, inte ens det viktigaste. Lagen stipulerar tiotals saker man bör ta hänsyn till och av dem är markägarna inte det främsta. Jag har själv erfarit att ett splittrat markägande försvårar planeringen. Ett historiskt faktum är, att på den tiden då kungen donerade byggnadsmark åt städerna, kunde man lätt skapa en god stadsmiljö, som även höll i tiden.
Delgeneralplanen är i princip ett användbart planeringsverktyg, en omdöme som även delas av Miljöministeriets jurister. Under lämpliga förhållanden är delgeneralplanen både passande och praktisk. Den kan vara mycket detaljerad och den kan fungera direkt som underlag för beviljande av bygglov.
För att kunna använda delgeneralplan kräves samförstånd mellan markägarna och planeraren. Det är rentav möjligt att ett markanvändningsavtal grundar sig på delgeneralplan (utan detaljplan). För att uppnå samförstånd kan det bli nödvändigt att flytta byggrätter. Av detta har vi några erfarenheter i Borgå, men flyttning av byggrätter har inte tillgripits systematiskt. Då man strävar till förtätning av bebyggelsen, kräver bl.a. kommunaltekniken särskilda överenskommelser.
Allt detta går ganska lätt att ordna om markägandet består av tillräckligt stora bitar, eller om markägarnas antal är begränsat. Ju flere markägarna är, desto svårare blir det att använda delgeneralplan. Någon markägare kan tilldelas färre byggrätter än en annan, eller kanske vederbörande blir helt utan. Då står man inför frågan, hur kompensera ifrågavarande markägare för den "grundbyggrätt" som han gått miste om? Markägaren anser sig ha rätt att kräva byggrätter i proportion till sitt markinnehav. Detta har diskuterats mycket. Trots att denhär saken inte står inskriven i vår lag, hänger tänkesättet envist kvar. I praktiken kan problemet lösas endast med invecklade överenskommelser, vilket är besvärligt.
Om planeringsprojektet gäller en gammal by, är markägandet splittrat. Möjligtvis kan man hitta separata ännu obebygda områden, som dessutom bjuder förutsättningar för en god byggd miljö. Det finns också sådana människor = markägare som frivilligt avstår från sin byggrätt. Detta har skett i Ekenäs skärgård.
Att vidmakthålla eller begränsa den s.k. grundbyggrätten är ett politiskt beslut, d.v.s. lyder under kommunfullmäktiges jurisdiktion. I regel är markägarna föga förtjusta i inskränkningar och man kan anta att kommunerna respekterar sina markägare.
Samförstånd kan underlättas av vissa omständigheter, t.ex. om kommunen har mark på området, om andan i byn är god, om man kan byta mark.
I alla lägen är dimensioneringsbasen för byggrätten av avgörande betydelse. I allmänhet vill markägarna har mera byggrätter än vad kommunen=planeraren är villig att bevilja.
Varför "tankar" och inte "erfarenheter" av användning av delgeneralplan i Borgå?
Vi har ganska få erfarenheter. Orsaken ligger i vissa problem som stått i vägen, så att delgeneralplan inte har kunnat användas i önskad utsträckning.
Vilken plantyp man väljer varierar från fall till fall, beroende på omständigheterna. Delgeneralplanen är riktgivande, inte så bindande som en detaljplan, men styr i sin tur detaljplanen. Det är också möjligt att göra en delgeneralplan mycket detaljerad och ändå tillåta större friheter än med en detaljplan. I en delgeneralplan kan t.ex. sägas att ett hus skall stå ungefär där och där, medan huset plats i en detaljplan fastställes med en meters noggrannhet. Man kan använda delgeneralplan så, att man till planen fogar sådana tillägg som går litet över gränsen till detaljplan.
I en detaljplan ingår i regel gator, vatten- och avlopp, gatubelysning etc. Om området innehåller många privata skiften, uppstår problem. Till en delgeneralplan kan man foga även mycket detaljerade bestämmelser om hur man bygger.
Det är skäl att betona att bestämmelser om byggsättet är viktiga, emedan de träder i stället för den tradition som tidigare styrde byggandet i detalj, men som nu saknas. Idag kommer inflytelser från hela världen, man glömmer vad som är fin inhemsk byggtradition. Dennas rötter kan visserligen i sin tur härledas internationellt. Problemet är idag att man ser ett fint hus i Spanien, i Schweiz , i Mexiko och blir förtjust. Samtidigt glömmer man att föremålet för förälskelsen skapats för helt andra klimat, byggmaterial etc, samt att följande generation kanske inte delar förälskelsen. Därför behövs styrning, bl.a. av ekonomiska skäl, av hänsyn till rörelsebehov, skola och daghem, möjligheter att cykla, förutsättningar för kollektiv trafik etc.
Som en del av arbetet på Emsalö delgeneralplan har byggrätter flyttats inom bygemenskapen. På det sättet har markägare i viss mån belönats. Annars kräves någon form av kompensation i enlighet med stomlägenhetsprincipen. Från den avstår man inte godvilligt, varken bland politiker eller markägare. Ju tätare samhälle, ju större värde en obebygd tomt har, desto svårare är det att avstå från den. Detta är sällan ett problem t.ex. i Kajanaland, men i närheten av Helsingfors där trycket på byggande är stort, där framträder problemet.
Om kommunfullmäktige besluter att åsidosätta stomlägenhetsprincipen, uppstår en situation som är svår att bemästra. Man saknar riktlinjer för hur mycket mark som krävs för en byggplats. Ett obegränsat och slumpartat byggande kan bli resultatet. Också över sådana beslut kan man besvära sig.
Jag har mera "tankar" än "erfarenheter" av att använda delegeneralplan, emedan de möjligheter som lagen bjuder inte har utnyttjats. Lagen ger tämligen omfattande möjligheter. Vad är då intelligent? Lagen är mycket uppmuntrande. Om man upprättar sådana delgeneralplaner där markägarna belönas så, att byggrätterna placeras i bycentrum, är detta helt enligt lagen, vilket också gäller en bytesaffär med kommunen som eventuell lokal markägare.
Att få till stånd en fungerande och trivsam bystruktur kan underlättas av att flytta byggrätter från en plats till en annan. Någon som inte har mark på byggplatsen men annorstädes, kunde då gå miste om sin byggrätt t.ex. ute i skogen, men kunde då kompenseras av en byggplats på ett annat ställe eller möjlighet att lösa in en till visst pris.
Jag rekommenderar följande procedur för planearbetet. Först fastställer man de goda byggplatserna som skapar en bra byhelhet. Sedan bestämmes hur mycket man skall bygga och ett rekommenderat byggsätt. Därefter kommer man överens om huruvida delgeneralplan eller detaljplan är metoden. Först därefter kartlägger man på vems område byggandet har hamnat och hur man försäkrar sig om att markägarna behandlas jämlikt. Man måste hitta sådana markägare som är villiga att avstå eller flytta sin byggrätt.
Johan Pfeifer
Stadsplaneringschef
040-5474717
045-1233404
.johan.pfeifer@porvoo.fi
Ickeauktoriserad översättning från finskan av Gustav Tallqvist 2009-09-14
----------------------------------------------------
Staffan Lodenius, arkit., prof. TTY
Byaplaneringens möjligheter och ramar
Vid årsskiftet förnyades markanvändnings- och bygglagen, bl.a. för att förbättra och förenkla förutsättningarna för byaplanering. Delgeneralplanen gavs en starkare ställning så, att man på basen av den kan bevilja bygglov direkt utanför detaljplanerat område. Tidigare fanns den möjligheten inte, varje bygglov på ”område i behov av planering” måste prövas separat (MBL 137§). Det nya förfarandet motsvarar stranddelgeneralplaneringen, men byaplaneringen kan beroende på omständigheterna vara enklare och mer flexibel. I byarna gäller detta dock endast sådana områden där det inte finns starkt bebyggelsetryck, utan endast enstaka nybyggen kan förväntas. Här finns en viss motstridighet inbyggd: delgeneralplanen uppgörs för sådana områden, som egentligen inte behöver en så tungt planinstrument - det återstå att se hurudan praxis kommer att utvecklas under de kommande åren.
På områden med starkt byggnadstryck krävs alltså fortfarande detaljplan. Den planeringsnoggrann-het som krävs för att på ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt samordna byggandet och ordna vägnät och annan infrastruktur kan inte lösas med hjälp av juridiskt ickebindande delgeneralplan. Kommunen har inte heller särskilt intresse eller ens möjlighet att bli ägare och underhållare av vägar och vattenförsörjningsnät. Gumbostrand är ett typiskt fall där den behövliga planeringsnoggrann-heten kräver detaljplan. I andra byar i Sibbo med mindre byggnadstryck än Gumbostrand kunde planeringen däremot lösas på delgeneralplanenivå.
I Gumbostrand finns visserligen kommunalteknik men i idéprojektets olika skeden framkom en hel del frågor som inte kunde lösas på frivillig basis. Exempel på sådana är tomttillfarter och ledningsservitut, badplatser och grönområden, båthamnar och parkeringsplatser eller kvarter för tätare bostadsbebyggelse - dvs. hela markanvändningsplaneringens nyckelfrågor. Byasamhällets gemensamma behov av detta slag blottade genast motstridiga åsikter och förväntningar. Enskilda personer eller grupper kan med olika medel och laga kraft bakom sig protestera, även om lösningen tagits fram i ett sådant samrådsförfarande som motsvarar det i detaljplaneringsprocessen. Och även om man förverkligar gemensamt anammade lösningar beträffande t.ex. vägnätet, kan det bli gräl om kostnadsfördelning och skötsel, om det inte blir kommunägt. I en delgeneralplaneprocess kan motstridiga viljor sammanjämkas, men vägfrågor o.dyl. får inte tillräcklig juridisk basis.
Byggnadstryck skapas av marknadskrafterna. Efterfrågan är mera avgörande än markägarnas utbud; utan efterfrågan finns det inte tryck och inte heller akut planläggningsbehov. Markägaren kan med hjälp av t.ex. marknadsföring försöka skapa efterfrågan, men om den inte är reell, försvinner trycket snabbt. I en av byasamfundet initierad delgeneralplan, där kommunen inte axlar något ansvar, händer det lätt att markägarnas förväntningar inte förverkligas och de resurser som lagts ner på planeringsarbetet går delvis förlorade.
Planeringen och byggandet kan framskrida etappvis, som koncentriska ringar kring centrum (t.ex. skolan) eller som stråk längs tillfartsvägarna. På så sätt minskar risken att planen är överdimensionerad och snabbt föråldras. Gruppbyn, radbyn och stråkbyn är typiska och lika relevanta i dagens läge som i gamla byar. Om man börjar bygga i periferin, finns risken att en sammanhängande samhällsstruktur aldrig förverkligas. I generalplanen kan intas bestämmelser och rekommendationer som reglerar utbyggandet etappvis.
Varför planera och/eller planlägga?
För att uppnå ett ändamålsenligt tillstånd är planering motiverad lika väl beträffande byggande som beträffande vilken annan mänsklig verksamhet som helst – i synnerhet som samhällsstrukturen brukar - och borde - bli bestående för ett århundrade eller mer.
Om man inte planerar, kan de åtgärder som samhället skall stå för bli svåra eller rentav omöjliga. Byggandet sker slumpmässigt, bystrukturen upplöses och nya tomter sprids ut längs vägarna, inne i skogen eller nära stränderna. De åtgärder som gäller befintliga hus, t.ex. staket, inhägnader, gruppering av uthus osv, kan få en utformning som inte gagnar bybilden. Detta gäller synnerligast om det inte finns en gemensam tradition av den typ som fanns idet gamla bondesamhället, där bebyggelsen följde ett visst mönster och materialen och färgerna var enhetliga. Nu har byggandet hamnat i småhusproducenternas händer, vilkas kataloger i samspel med oplanerat byggande innebär en betydande risk att enhetlig kulturmiljö förvanskas.
Planeringen strävar alltså till att eliminera två uppenbara risker, nämligen att strukturen splittras och att närmiljöns kvalitet blir otillfredsställande.
Kommunaltekniken och infrastrukturen i övrigt är en ekonomiskt och miljömässigt central fråga. Tvånget att åtgärda och sköta avloppsvattnet på glesbygden senast år 2014 innebär tryck på de både befintliga och nya byggplatser. Det finns ekologiska sätt att närhantera vatten och avlopp på den egentliga glesbygden men knappast i tätorter eller byar. Om kommunalteknik byggs av kommun eller andelslag, kräver det tillräckligt tätt och omfattande byggande. Detta är en av myndigheterna avsedd påverkningsmöjlighet.
Diskussion pågår om hur den utspridda bebyggelsen via personbilstrafiken påverkar klimatet. Det spelar det inte någon avgörande roll om körvägen är några hundra meter längre eller kortare. Oberoende av hur glest eller tätt man bygger kvarstår bilberoendet ändå på landsbygden för de vanliga familjerna. Viktigt är ändå att samhällsstrukturen skapar förutsättningar för kollektivtrafik, skolskjutsar o.a. kommunal service, vilket är lättare om bebyggelsen koncentreras längs vägkorridorer. Detta gäller i synnerhet storstadsregionernas s.k. kranskommuner,
Värdebeständigheten har samband med planeringen. Oplanerad bebyggelse riskerar att hålla bara en generation. T.ex. efter andra världskriget ledde bosättningspolitiken till bildandet av frontmannatomter och småbrukslägenheter ute i glesbygden. Detta för att hålla folket bundna till jorden och borta från städerna. Följden blev emellertid att redan nästa generation flyttade till städerna eller till Sverige, efterlämnande obrukad åkermark och förfallna hemman. Otaliga exempel sågs inte bara Kajanaland också i södra Finland. Samma tendens kan ses i modernare förhållande. Man stöter på olovligt mycket byggande som inte har förutsättningar att vara livskraftiga och lockande i längden. Stomlägenhetsprincipen kan tvinga kommunerna att ge byggrätt även på platser där det överhuvud inte borde byggas. Detta borde undvikas även om själva byggplatsen är välplacerad i detalj, men inte som en del av fungerande helhet.
Det är en chimär att alla måste ha samma möjligheter att förtjäna, t.ex. på tomtförsäljning. Man skall inte tro sig kunna blanda ihop samhällsplanering och med försök att påverka inkomst och förmögenhet. Markägandet har aldrig varit jämlikt och för att beskära den s.k. oförtjänta värdestegringen finns mekanismer att tillgå. Markägarnas jämställdhet kan säkras t.ex. så, att man i markanvändningsplaneringen utvecklar och tillämpar olika kriterier för byggandets lämplighet (ekologiska, ekonomiska, sociala, kulturella osv.) och behandlar olika markområden med samma lämplighetsgrad på enahanda grunder.
Byaplanens utformning och innehåll
Exempel: Kylät kehällä-projektet, Tammerfors tekniska universitet 2009
Staffan Lodenius
professor, arkitekt SAFA
Tammerfors tekniska universitet
Arkitekturavdelningen / samhällsplanering
GSM 040-8490443, 050-5965421
